Inger Edelfeldt

This is a collection of new fairytales, written in a classic style, and framed with glimpses from Akasha square in Pa Ghad, where storytellers endlessly pass the baton between themselves. Rather than feeling like the really old folktales, these stories come across as the more arty fairytales from the gothic period and early modernism – written stories rather than told.

It’s inevitable, I’m afraid, to make a comparison with the immensely massive and rich “The Orphan’s tales” which I read earlier this year, and “Namnbrunnen “ comes up very short. Most of these tales are engaging enough, but seldom feel completely fresh. Edelfeldt, like Valente, plays with a multitude of tropes and mythologies, but where Valente’s mixture left me stunned and full of images, Edelfeldt mostly feels like she’s alluding. That’s not to say there are not glimpses of greatness here too, mostly when she ventures into the more horrific corner of fairytales. The story of the wolf cloak is eerie, the image of the woman returned from death as a puppet, only speaking perky platitudes too. Mostly though, this is the kind of read that keeps you engaged while you read, but which is very easy not to pick up again.

Most annoying of all is probably how the frame turns to nothing. It has no arch and no conclusion. There isn’t even a final touchdown at the square after the last story. Sloppy structure bugs me.… (més)

När jag la upp den här på Librarything upptäckte jag att jag inte mindes nästan någonting av den. Såvitt jag minns läste jag den väldigt snabbt 2002, nästan i ett sträck. Jag läser om den - och hamnar i samma mönster igen. Alla Inger Edelfeldts böcker är snabblästa, men här susar sidorna förbi - och det är sällan bara av godo. Det handlar om kärlek i alla möjliga inkarnationer, ljusa och mörka, vackra och vidriga. Jag gillar att Edelfeldt faktiskt tar sig an ett sånt här ämne utan ironi, med ett stilla allvar och stora ambitioner, och flera av novellerna är riktigt bra. Men inte är det någon av hennes bästa novellsamlingar totalt sett (ingen I fiskens mage eller Rit), och jag kan inte skaka av mig känslan av att jag om något år kommer att upptäcka att jag inte minns nånting av den här boken - igen.… (més)

Jag tycker alltid man kan vara säker på att en bok av Edelfeldt är intressant. Karaktärer är sällan renodlat onda eller goda vilket känns ovanligt när det är ett ”sagotema”. Astrids historia (hur det är att vara tonåring och försöka hitta sig själv) är inte ny eller sådär jätteintressant. Primavera däremot lever i en fascinerande värld med allehanda mystiska väsen. Det trista är att hennes historia inte får något riktigt slut. I alla fall inte ett som jag fann tillfredställande.… (més)