Johannes Edfelt (1904–1997)

Förord

Det är fyrtiotvå år sedan Johannes Edfelt framträdde i den rustning av mästerskap, som han alltsedan dess till synes obesvärad har burit.

Efter fyra ungdomliga diktböcker kom 1934 Högmässa och inledde en diktning, vars enhetlighet och slutenhet knappast kan överträffas. Det var ett genombrott lika överväldigande klart som Hjalmar Gullbergs två år tidigare framgång med "Andliga övningar", och de båda poeterna kom åtminstone till en tid att betraktas som parallella företeelser, som tillsammans bildade den kanske starkaste strömfåran i 30-talets svenska lyrik.

De hade ett iögonfallande drag gemensamt, den chockerande moderniteten i tonfall och ordval, en modernitet vars verkan inte blev mindre av att förenas med en formell fulländning i en snarare klassisk än revolutionär verskonst.

Båda hade lärt sig bitter ironisk lek hos Morgenstern och ännu smärtsammare ironier hos den tyska mellankrigstidens diktare, hos Kästner och hos Brecht, och med Birger Sjöbergs "Kriser och kransar" hade de växt ur det svenska 20-talets intimism med dess vemodsfulla förälskelse i tingen och de värdefulla ögonblicken. Ändå liknade de inte riktigt sina förebilder, och de liknade egentligen inte heller varandra. De upplevde det redan i sin begynnelse mörknande 30-talet med samma sensibilitet och förmådde båda balansera ångesten och illusionslösheten med perfekt säkerhet. Men medan Hjalmar Gullberg ständigt var expansiv, nådde Johannes Edfelt en egendomlig konstans - med hela sin rika uppfinningsförmåga har han nästan obönhörligt varierat sina temata inom en enhetlig ram; hans dikter är sträng arkitektur där allting är omisskännligt edfeltskt - kapital och kolonner kan växla, men den stränga fasadindelningen och portiken med sitt evigt överraskande rymdperspektiv är oftast desamma.

Det kunde vara frestande att söka efter en enda dikt om tre strofer som den minsta gemensamma nämnaren i Edfelts poesi, men så enkelt är det kanske inte. Sviten "Purgatorium" i samlingen I denna natt innehåller emellertid sju dikter, som tillsammantagna ger en blixtbelysning av Edfelts konst. Redan första raden är emblematisk som en barockinskrift: "Lejonet har sönderslitit hjorten", nästa dikt börjar apokalyptiskt: "Fyra ryttare...", den tredje har Trons och Hoppets allegoriska personifikationer, den fjärde sammanpressade ordstäv: "Hand i hår och kniv på strupe", den sjätte sammanställer heraldiskt "ormens väsande och fågelns kvitter" och den sjunde slutar med en fyndig transkription av Orfeusmyten. Johannes Edfelt blir sällan eller aldrig rebusartad, men han älskar den poetiska princip som heter uttryckets koncentration, och kanske har han också i högre grad än någon annan modern skald lyckats att i sin ordkonst ge emblemets korthet och nästan heraldiska sammanpressning.

Ur: Åke Janzons förord.… (més)

Det är inte bara med sina egna dikter Johannes Edfelt har satt spår i den svenska lyriken. Han har i sex decennier varit en av våra främsta introduktörer av utländsk poesi och översatt dikter från i första hand den tyska lyriken men också fransk, engelsk och amerikansk.

Den här volymen med dikttolkningar visar bredden och djupet. Det är dikter ur 18 böcker från 1934 års volym med tyska tolkningar, "Från George till Kästner", till 1987 års bok, "Broar".

Sammanlagt 350 dikter från 1800- och 1900-talens tyska, franska och engelskspråkiga poesi fyller volymen som har sammanställts av Bengt Holmqvist och försetts med ett nyskrivet efterord av honom.

Diktaren har tolkat de allra flesta av två seklers mest inflytelserika lyriker från de nämnda språkområdena. De har varit hans följeslagare, därav denna boks titel.

Boken är ett viktigt komplement till det urval dikter ur Johannes Edfelts egen produktion som vi gav ut 1986, "Ekolodning".… (més)

Sången och sveket

av Ulf Linde

En poets verk utgör ett helt. Föreställningar man gör sig om poeter som fortfarande skriver kan därför inte bli annat än provisorier; en ny dikt reviderar alltid det förut skrivna. I Johannes Edfelts fall är det särskilt tydligt. Under senare år har hans röstläge blivit allt personligare. Han har sagt sig vara på väg mot sitt eget innersta, och på den färden har hans fenomenala minne varit vägvisaren framför andra: han har letts allt djupare in mot sitt ursprung. De fynd han gjort i den tidiga världen, barndomen, har strålat av det ursprungliga och samtidigt fått det han förut skrivit att framstå i en annorlunda dager.

Edfelt stammar från västgötska bönder och soldater. Han har sina tidigaste minnen från farfaderns gård i Edåsa där han bodde med sina föräldrar till han var sju år. På den tiden var ett lantbruk en statisk värld där livet gick sin gilla gång. Alla sysslor följde en rytm som det inte lönade sig att bryta, eftersom rytmen i sista hand var naturens egen. Hans mor var from och fadern, en enstöring, kommenderade beväringar på Axevalla hed. - Några få biografiska detaljer räcker för att man skall ana den självfallna tingens ordning som Johannes Edfelt tidigt inlemmades i - och innerligt bejakade. Det han sent skrivit om de västgötska vägarna - "dessa ådror av grus" - om de gamla stenbroarna, hästarna och åkrarna, visar hans förbundenhet tydligt nog: den gången hade allt vad människorna frambragt och brukat i hans ögon tett sig lika bestående som jorden och himlen. Och det som inte bestått hade han sett förnyas, som grödorna. Så bestod ändå det hela.

Det gick att lita till en sådan värld. Där rådde en ordning given en gång för alla, för såväl hög som låg. Men ordningen sveks och barnets värld förbyttes i ett kaos där all nödvändighet flytt, Av ett ursprungligt kosmos återstod bara grym slump, rekvisita i ett lystet mänskligt gyckel, bråte som snart skulle hamna på historiens sophög. Av förbundenheten blev ett sår som aldrig läkte, som gjorde honom till en främling i världen, stympverket.

Han diktar, föreställer jag mig, för att stävja sitt äckel inför vad han hamnade i. "Den som så har känt i tidiga år förblir en outsider livet igenom", har han sagt.

Edfelts lyriska genombrott kom på trettitalet med samlingen Högmässa. Det var massrörelsernas tid, radions tid - en man som Dr. Goebbels insåg det fuller väl. Här i Sverige diskuterade man funkis, och de nya bostadsmaskinernas konstruktörer krävde att hyresgästen skulle ACCEPTERA! - de visste ju att de hade tiden på sin sida. Civilisationen var på marsch, tekniken besjöngs, storstäderna, asfalten...

Edfelt förblev en outsider. I Högmässa lyssnade han till en iskall novembervind och gjorde reflexionen:

När London och Moskva ha jämnats
vår aera är en parentes,
när vi åt glömskan överlämnats,
din stämma ljuder, vass och hes.

För Edfelt var storstadscivilisationen grotesk och förnedrande ingen svensk poet har givit ordet kvarter en så ödslig och förtvivlad klang som han. Han hade sett förnedringen på ort och ställe, helt ung i tjugutalets Berlin - en "stenöken under en decemberhimmel lika grågul som folkkökens ärtsoppa". Långt efteråt skulle han drömma mardrömmar om vad han sett. I Metropolis, detta oförlåtliga fuskverk, hade sveket mot den en gång givna ordningen fullbordats och det mänskliga urartat i grym, nyckfull förkonstling. Det vardet urbana livet - eller snarare mekanik än liv - som försåg Edfelt med många av hans mest övertygande symboler för ondskan.

Ur: Ulf Lindes efterord.

Johannes Edfelt har själv valt dikterna från sex decennier för denna bok. Ulf Linde skrev efterordet och Petter Zennström gjorde bilderna i scrapeboard.… (més)