Mattias Fyhr

rimligen också den nyligen utkomna andra delen (som jag ännu inte införsskaffat), är ett långt försök att tillbakavisa påståenden om att det inte skulle finnas någon svensk skräcktradition, liksom att från glömskans rike rädda upp åtminstone några förtjänta namn i ljuset.

Skräcklitteraturen, menar han, har alltid funnits där: det första svenska dramat, Hiärnes Rosimunda, tillhörde den (i dess mer blodiga form), likaså den första svenska operan Gustav Wasa, som även den har sin beskärda andel spöken: andra av Gustaf III:s dramer anknyter tydligare till den gotiska litteraturen, liksom ytterligare ett alster av Kellgren. Lenngren både drev med och uppskattade genren. I nästa generation tycks Stagnelius varit mycket uppskattande, och även om Geijer uttryckte avsmak inför den vid ett Londonbesök kom han även att bara ett några få år senare skriva en egen skräckballad, fritt efter Goethe (vilket Fyhr dock inte tar upp); även Bremer och Flygare-Carlén nyttjade skräckens modus, om än i romaner som i stort kan ses som realistiska. Detta är en betydande andel av alla gustavianska och senare författare (endast Bellman – som uppenbarligen kände till skräckmotiven och kunde få in dem alla i en vaggvisa, dock utelämnad av Fyhr – och Tegnér tycks fattas).

Till dessa namn kan knytas de som kanske inte nödvändigtvis nämns i generella översikter, men som utvecklade genren på olika sätt, som de båda Kullberg som översatte Lewis Munken, Euphrosynes ballader, Nicanders och Norlings spökhistorier eller Pontins historiska drama. Det finns uppenbart att hitta för den som vill leta; en gång var även t.ex. Stagnelius skräckromantik fullständigt självklar, för att sedan nedvärderas och förträngas. Sådant vill Fyhr med sin bok ställa till rätta.

I stort sett gör han det med gott resultat: även om han någon gång tycks förivra sig så kan det inte råda någon tvekan om att det har funnits en skräcktradition i Sverige, förvisso, liksom i andra mindre länder, ofta en nettomottagare av intryck utifrån, men även med sina lokala förutsättningar. Den exakta naturen av dessa står inte alldeles klar, men syftet är som sagt snarast att visa på att det finns material att söka sådana i än att alltid utföra det arbetet själv.… (més)