Kristinn Jóhannesson

Underrubriken till femte och sista bandet av Islänningasagorna, Rikedom och makt; tro och kamp, är i vanlig ordning nästintill intetsägande. Eller i alla fall de sagor som verkar åsyftas av första halvan; de utspelar sig i vanligen i en byggd över flera generationer, som Laxdalingarnas saga och Eyrbyggarnas saga, båda trevliga saker i genren, i synnerhet den förra med de två älskande som inte får varandra och istället driver sina släkter att förgöra varandra. Andra avdelningen representeras främst av Hrafnkel Freysgodes saga, men inte ens där är tron det mest framträdande elementet, utan främst makten.

Annars är det överlag bra saker, Hönsa-Þórirs saga visar på vad som kan drabba den som vägrar att på något sätt hjälpa en granne i behov, och Ölkofris saga och De sammansvurnas saga båda låter hugstora godar åka på pumpen när de möter mindre män.

Volymen avslutas med en allmän kommentarsdel; dels några kortare texter om skepp, isländska gårdar och skaldediktning, dels en schematisk bild av hur rättssystemet fungerade och kartor som märker ut områdena sagorna utspelas i, dels en del med ordförklaringar: alltsammans utmärkta saker i sig själva, men i slutändan något tunt: det hade varit bra med även en kortare text om rättssystemet och synen på heder, eftersom detta är centralt för många sagors handlingar.

Annars är det med visst vemod som läsningen avslutas; de gamla islänningarna må ha varit lättstötta våldsverkare överlag, men det gör inte deras äventyr till sämre underhållning.… (més)

Fjärde delen av Islänningasagorna har undertiteln Lokala fejder. Detta är som vanligt en titel som nog skulle kunna appliceras på samtliga band, men är dock också någorlunda välfunnen: dessa sagor är vanligen just berättelser om fejder som är kopplade till ett visst område snarare än en person; även när de bär namn efter en av de fejdande, så kan denne visa sig dö halvvägs genom.

Detta är också ett band utan någon klar höjdpunkt; Vatnsdalingarnas saga är bra, liksom flera av de andra, men ingen av sagorna hör till de allra mest kända. Man får dock flera gånger läsa om samma person eller förlopp, som Guðmund den mäktige, och även personer som lästs om i tidigare band, som Viga-Glum, dyker upp.

Kvaliteten är dock överlag bra, ingen saga framstår som direkt urartad, och det finns ett par fina punkter som i Vopnsdalingarnas saga med sin oväntade upplösning. De är kanske något episodiska, och flyter kanske lite in i varandra, men det är ändå en trevlig volym att försjunka i.… (més)

Tredje bandet av Islänningasagorna innehåller den klart främsta och längsta, Njals saga, liksom flera kortare sagor. Förutom Njals och Gunnars mellanhavanden finns de berättelser som sammanfattas som »Kämpar och äventyrare« enligt undertiteln, vilket ofta förstås som någon underbart stark unge som växer upp och hamnar i fejder (dessa islänningar).

Nämnas speciellt kan kanske Flóamännens saga, där huvudpersonen Þorgils kämpar mot guden Tors vrede på ett sätt som man kan undra är fullt i enlighet med kristen doktrin, och Sagan om folket på Kjalarnäs, som i mycket handlar om striden mellan asatroende och kristna (fast egentligen inte, det är mest bara just den sagans ursäkt för fejdandet), uppblandat med ett besök hos Dovretrollen och med en praktisk demonstration av patriarkalisk sexualmoral.

De magiska inslagen slutar inte där, även om de för det mesta förläggs till främmande länder som Grönland och Norge. Gull-Þórirs saga, som från början handlar om Þórir som ledare för en samling fostrabröder som bryter sig in i norska gravhögar, och vid återkomsten till Island dras in i de vanliga fejderna, slutar med att huvudpersonen möjligen förvandlas till en drake som vaktar på sin skatt. I jämförelse framstår då Króka-Refs saga som tämligen realistisk, även om huvudpersonens hantverksskicklighet snarast för tankarna till science fiction.

Samlingen avslutas som vanligt med en hoper tåtar, av skiftande kvalitet. På det hela taget är detta dock en god samling, utan direkta lågvattennapp bland sagorna, och med ett par riktigt bra nummer.… (més)

Andra volymen av Islänningasagorna har undertiteln Fredlösa; Skalder och kämpar, vilket kan tyckas märkligt då skalderna i första bandet inte var helt oävna kämpar de heller.

Sagorna om de fredlösa är annars av god kvalitet. Utöver sådana goda nummer som Gisle Surssons och Viga-Glums saga får man bland andra möta Grettir, en väldig kraftman som efter ett möte med en gast drabbas av mörkrädsla och till slut tvingas i laglöshet, Hörð och männen på holmen, vilka skapar ett eget litet mikrosamhälle av laglösa som plundrar omgivningen innan de möts av det oundvikliga slutet, samt fosterbröderna Þorgeir och Þormod Kolbrunaskald, där den förre är psykopatisk även för en huvudperson i islänningsaga, den senare är mer komplicerad, och förutom stridsman och hämnare är poet och kvinnosvag. Viglunds saga är vad som normalt avfärdas som en sen produkt, med mer romantiskt stoff. Barð Snæfellsás saga, slutligen, är halvt övernaturlig och handlar om hur Barð dyker upp som mystisk hjälpare på ett handgripligt sätt; i andra sagor, och flera av de avlutande tåtarna, så är det vanligen helige kung Olavs åkallan som ger styrka att stå emot övernaturliga väsen.

Annars är det mest intressanta kanske den ambivalenta inställning som finns till de olika hjältarna: att vara fredlös var inte detsamma som att vara utlämnad till alla; många är de som hjälper Gisle eller Grettir, och får hjälp av dem i sin tur, trots att i alla fall Grettir också är en rånare och tjuv; det verkar nästan vara en äresak att kunna hysa fredlösa utan att de ställer till bråk. Ond bråd död finns det i vilket fall gott om, liksom en av de bästa av de underliga slutord som islänningarna kunde få ur sig: det rör sig om Grettirs saga, och hans bror Atli, en rätt fredlig man som trots detta luras öppna dörren i natten bara för att bli genomborrad och dödad, varvid han yttrar:

De verkar vara på modet nu, de där bredbladiga spjuten

Detta kan också tas som ett tecken på den allmänna nivån på översättningen: överlag god, kanske med något ordval som skär sig en liten smula, men utan ambitioner att hålla språket överdrivet kort. Mycket nöjbart är det i alla fall.… (més)