Den lilla staden Bad Blintz tror sig ha problem med råttor. Inte för att huvudpersonerna i The amazing Maurice and his educated rodents har kommit dit för att spela upp sin lilla komedi där de nyligen intelligenta råttorna (som tillsammans med gatukatten Maurice fått intelligens och talförmåga från lite magioaktivt avfall från Osynliga universitetet) springer runt och visar upp sig innan deras anställde flöjtspelande pojke tar betalt för att få dem att lämna staden: nej, maten var sällsynt nog ändå, fällorna många och råttfångarna välnärda.

Bakom allt detta finns något ondsint i skuggorna. Förutom Maurice (som finner intelligens ganska användbart, men samvete mer besvärligt och är noga med att påpeka att han inte äter talande varelser) så måste råttorna lära sig att världen inte nödvändigtvis är som i sagorna, och att det knappast går att försöka få den att blir det. Sagornas monster kanske inte finns, men mörkret i dem gör det. Och för att få bort det krävs något mer komplicerat och substantiellt än bara drömmar om en utopi.

Detta är en lite äldre Pratchettbok, som inte getts ut i den fina serie jag annars läst. Den är en av de mer fristående, som visserligen utspelar sig på skivvärlden men där inte många kändisar visar upp sig, och där huvudpersonerna inte återkommer. Man kan se att en del av idéerna skulle tas upp igen: Maurice har en hel del gemensamt med Moist von Lipwig, och råttor och gobliner är väldigt tydliga paralleller. Råttorna är dock snarast ännu närmare vår verklighet: Hamnpork, Sardines och Peaches är visserligen mer intelligenta än några faktiska råttor, men de gifter och fällor de träffar på är fullt realistiska. ( )

Merodear en los desperdicios de una universidad de magia puede tener consecuencias inesperadas. Sobre todo si eres una rata que devora viejos libros de hechizos y restos de pócimas. Pueden pasar cosas raras, como que esa rata y sus compañeras aprendan a hablar y, algo mucho peor, a pensar. Eso es algo difícil de digerir, sobre todo para Mauricio, el gato que solía perseguir a esas ratas, aunque él, que se precia de no comer porquerías, también haya aprendido a hablar. Mauricio sabe que hay que adaptarse a los nuevos tiempos y sacar partido. En cuanto tropieza con un muchachito ingenuo que sabe tocar la flauta, comprende que sus días de pobreza han terminado. La suerte sonríe a la banda: recorren los pueblos y las ciudades desplumando a sus habitantes que, aterrorizados ante la inesperada plaga de ratas, pagan gustosos los servicios del joven para que las ahuyente con la flauta. Todo va de perlas, hasta que las ratas empiezan a dudar que todo eso sea moralmente ético.

I continue to like Pratchett’s light comic adventures and not love them. They’re relentlessly paced and quippy in a way that gets tiring after a while, if these aren’t read in one sitting, at least. This one’s got some differences, namely that it’s actually got chapters (something I realize I appreciate having read a handful of these) and it’s animals doing all the quips. There are a couple moments where it gets a little serious which I liked. Otherwise, it’s standard Pratchett. ( )

> Animal Farm ( )

Brilliant. TP's wit and refreshingly different story telling weave a gripping tale perfected by the underlying philosophical themes on the rights of intelligent beings. ( )