Lately, the Terry Pratchett books I've read have either been from his middle period, when he was acknowledged as a master of Important Satire; or from his later life, when the decline caused by his "embuggerance" was becoming more and more evident. So reading this turned into a delightful trip back to the times when Pratchett was a purveyor of comedy first and foremost. In this, he was helped by Paul Kidby's illustrations - more precise and all-encompassing than the late Josh Kirby's work for the earlier illustrated Discworld title, Eric, and a true enhancement to this story.

The story? Oh, if you insist: Cohen the Barbarian, feeling his age, brings together his Silver Horde to help wreak revenge on the Gods of the Discworld for old age, by returning fire to them - in the military sense, it seems - and going out in a blaze of glory. To prevent this, and the destruction of the Disc that would follow the concomitant disruption of its thaumaturgical field, the Patrician of Ankh-Morpork enlists the aid of his captive mechanical and artistic genius, Leonard of Quirm, plus the wizards of the Unseen University. To reach Cori Celesti, the mountain at the Hub of the Disc and abode of the Gods, in time to thwart Cohen, Leonard designs a wooden spaceship, powered by captive dragons, and crewed by himself, Captain Carrot of the City Watch, and Rincewind. The rest may not be history, but it does threaten to become Legend.

Perhaps one of the greatest delights of this book is the number of Easter Eggs concealed within its pages. Kidby's illustrations of Leonard's spaceship and its crew are directly out of "Ye Right Stuffe", and Rincewind makes a passing reference to being a wizard who advocates running very fast in a straight line, which will make those of a certain age think about a classic short indie fantasy film (everyone else go and look up Mike Jittlov). And Mad Hamish of the Silver Horde appears to be channelling Father Jack Hackett from Father Ted...

This is well worth seeking out in its glorious large-format original. Avoid all other format reductions. ( )

Och så var listan över Skivvärlden-romaner all: att avsluta med The last hero är kanske inte riktigt lika lämpligt som titeln kan ge sken av, men ändå bra: det här är en av de böcker där flera av personerna dyker upp tillsammans, och slutet är ett faktiskt slut för i alla fall Cohen och silverhorden.

Att jag inte läste den på rätt plats i ordningen beror huvudsakligen på att det är en bok där Paul Kidbys illustrationer tar osedvanligt mycket plats, och den därför inte gavs ut i den serie utgåvor jag annars höll mig till. Här finns helsidesuppslag med målningar, halvsidor med målningar, teckningar och skisser: fullt jämförbart med texten vad gäller total sidyta.

Handlingen är enkel: Cohen och hans hord har tröttnat på det goda livet i det agatheanska imperiet där Rensvind lämnade dem, och har bestämt sig för att lämna tillbaka den eld den första hjälten stal till gudarna. Med ränta. Resten av världen inser att detta kommer få den att gå under, och vill stoppa dem. De ber därför patriciern om hjälp, och han ber Leonard de Quirm ta fram en plan. Denna plan visar sig gå ut på att ta vägen under skivan för att sedan kunna flyga till gudarnas hem på det skyhöga berget mitt på skivan. De modiga aeronauterna är Leonard själv, kapten Morot samt Rensvind (som inte vill anmäla sig frivillig, men gör det ändå för att han inser att han annars skulle tvingas med).

Det som drivs med denna gång är alltså rymdresor samt gammeldags fantastik: förutom Cohen och hans hord träffar vi en gammal barbarhjältinna, samt en gammal Mörkrets herre, med en egen liten hord idiotiska underhuggare. Och förutom detta finns naturligtvis temat att åldras och inse hur orättvist det spel gudarna spelar egentligen är. ( )

We all think we're Leonard of Quirm, but it's far more likely we're at best Ponder Stibbons. ( )

The artwork on this is really amazing even if it's not his strongest tale ( )

I don't think it's possible to not enjoy a Discworld novel, but in the grand scheme of things, so far, this may be my least favourite outing.

I mean, 27 books into a 41-book series, one of the stories has to be a least-favourite, doesn't it? That does not, however, mean I didn't enjoy it. I absolutely did. But Cohen the Barbarian is one of my favourites and—I can't put my finger on exactly why—this one didn't quite present him the way I expected.

Likely more a failing on my part than Pratchett's, to be honest. ( )