Jag borde veta bättre än att läsa fantasyserier om flera månghundrasidiga böcker, speciellt när de fortfarande är under publikation så att det går år mellan varje ny del. Nu har jag likväl börjat med Erik Granströms krönika om den femte konfluxen, och att då läsa tredje delen var ofrånkomligt. Vredesverk visade sig likväl svårläst, eftersom hela verket omfattar ett myller av diverse gestalter som alla på något sätt skall spela en roll; tack och lov börjar de nu i alla fall mer och mer träffas och jämföra noter så att det inte längre är nödvändigt att låta den sinistre magikern Shagul och dennes kloner dra hela lasset med att hålla samman det hela.

Likväl är det många olika trådar som skall följas: i alla fall fem olika separata, var och en med sina bihandlingar, och delar som glider mellan dem. Det är Arn Dunkelbrink och hans drake, som har att bekämpa ransadernas legohärar, Silvia Miranda som väntar på det flytande världsträdet tillsammans med andra som också skall skydda den kommande konfluxen, Praanz da Kaelve som navigerar det trakoriska rikets politik, astrologen Nastragast som i en kvinnas kropp försöker överleva, och den gamle magikern Uroboren som försöker ogöra saker han en gång skapat. Därutöver tillkommer lönnmördare, magiker, förkroppsligade idétuppar, legoknektar och vargmän. Med fler.

Allt detta är fortsatt satt i en värld som tycks likna vår egen i detaljerna och helt skilja sig från den i helheten. Till skillnad från tidigare böcker verkar det inte finnas mycket nya koncept att utforska (förutom den speglade staden HOXOH), men å andra sidan gör det att handlingen flyter på bra. Eftersom mycket av det överlag rätt flåsiga och onödiga sexet från förra boken försvunnit och det känns som boken slutar på en plats som känns som ett för de olika trådarna gemensamt avstamp inför sista delen så är det ändå sammantaget en klar förbättring från del två. ( )

Inbitna fantasyläsare driver gärna med den svenska fantasyrepertoaren.

Detta är botemedlet.

Erik Granström är sig lik, och Vredesverk är inget annat än fantastisk. Granström fortsätter där han slutade, och ångar på för full hals. Berättaren väver skickligt en intrig med mångfacetterade karaktärer och djupdykningar i filosofiska grenar.

Boken kan läsas för sin berättelse; för den vackra sagovärld som skapats - en värld som ofta känns som en träffsäker parodi på den vi själva lever i.

Man kan läsa boken för dess språk; en vacker symfoni, skrivet på ett språk vi sällan ser skrivet nu för tiden.

Man kan också läsa boken för alla bokens skämt och dolda referenser till allt mellan himmel och jord. För att finna alla de gömda easter eggs som boken innehåller måste man vara beläst på allt mellan den svenska visskatten och buddhistisk fenomenologi.

Vredesverk är inte bara en underhållande berättelse, en saga att läsa som tidsfördriv. Man kanske tror att den är ännu en i mängden av invecklade sagor som kräver namnregister och fantasifulla kartor. Icke så.

Nåväl, boken behöver sitt tresidiga namnregister, liksom den behöver sin karta. Trots detta är det inte den snurriga intrigen som får en att lägga ned papperskolossen och ta en tankspridd promenad. Det är temana; filosofin. Stora filosofer figurerar i berättelsen, om än under andra namn.

I en något postmodernistisk anda tar boken upp relationen författare-bokkaraktär. Det är nämligen inte bara den fjärde väggen mellan oss läsare och bokvärlden som existerar. Det finns en till sådan "vägg" inne i berättelsen, som står mellan världens invånare och det "Höga Språket", vilket hela världen är skrivet på av gudarna - gudarna som passande nog kallas "berättare:" Även om det är svårt att nå en handgriplig slutsats, eller högre upplysning, är det svårt att inte fascineras.

Man sugs in i intrigens oanade vändningar, in i de filosofiska resonemangen, och in i den värld författaren vävt. Den som läst Svavelvinter och Slaktare Små måste läsa Vredesverk.

Inga undantag. ( )