Gustaf Fröding (1860–1911)

Om någon någon gång levt upp till myten om den geniale och galne konstnären torde det vara Fröding, som långa perioder var tvungen att vara intagen på hospital för att vårda sitt sinne. Samtidigt är det oftast mycket svårt att se spår av detta när hospitalvistelserna inte utgör själva ämnet för dikten – visst kan man ju tolka en dikt som Hydran som kampen mot galenskapen, men även som en kamp mot vilket annat personligt problem som helst – på det hela taget är många av hans dikter väldigt citatvänliga i en mångfald situationer. I Gustaf Frödings poesi, redigerad av Germund Michanek, föreligger det mesta av vad han lämnat efter sig på vers, vilket är en på flera sätt imponerande samling. Eftersom jag för lite mer än ett år sedan dock recenserade en annan, mindre omfattande samling, ämnar jag inte upprepa lovorden från den, även om de fortfarande är giltiga.

Låt mig istället ge ett litet exempel ur Jonte och Brunte, om en gammal dräng och hans ök till häst. Detta är avslutningsstroferna, och mer intrikat går det knappast att skriva och behålla mening i texten – och det utan att ta till konstlad ordföljd!

Och Jonte han fumlade
druligt med tömmen,
och Bronte han drumlade
framåt i drömmen,
han stötte, han stracklade
– hölasset vacklade
fram utmed strömmen.

Det finns naturligtvis massor av andra dikter, och för litteraturvetare finns här massor att syssla med för att reda ut sammanhang, tankebanor eller diktkvaliteter. Låt mig därför istället säga något om den apparat som finns att tillgå min utgåva, som påstår sig vara till för att alla skall kunna förstå dikten. Detta är en grov överdrift: noterna är få och förekommer bara när de är absolut nödvändiga, och för de som inte kan till exempel Walter Scott på sina fem fingrar torde en dikt som Abbotsford vara tämligen svårbegripligt, befolkad som den är av den skotske författarens alster. De där »alla« är snarast »alla med en bred allmänbildning«.

Dessutom vill jag klaga på urvalet: det finns ju en avdelning för översatta dikter, så var tusan har de av Burns blivit av? Och gott öl kom är betydligt roligare läsning än Poes dunkla gotik, men det är den senare som tagits med. Obegripligt.

Frågan man till sist måste ställa sig inför en sådan här samling är dock: vill man läsa även opublicerad dikt? Det brukar ju trots allt finnas anledningar till att författare lämnar efter sig opublicerade verk, om det så beror på upplevda brister eller ett innehåll man av olika anledningar inte tycker allmänheten behöver ta del av. Svaret får bli ett »nja«. Självklart kan även den mest klarsynta höna ibland ta en sten för ett korn, och vill ha jämn och hög kvalitet skall man hålla sig till de tre första samlingarna han själv gav ut, men det finns naturligtvis även intressanta alster bland det övriga. Man gör dock bäst i att bläddra förbi de verssatta epistlar som tagits med: de är både ointressanta både ur innehållsmässig och teknisk synpunkt.

Som – och för att väga upp alla de klagomål som jag radat upp, vilka ger ett intryck av mer missnöje än vad som egentligen är fallet – avslutning kan vi låta Fröding själv tala om sin diktning:

Jag ville dikta dristigt fritt som nycken
hos någon sorglös ryktbar sagans lätting
min vers vill ut, min vers vill slå i stycken
var trångsmidd länk i tvångets tunga kätting

Ut kom den, och även om trotset fick ett högt pris så kan eftervärlden glädjas åt de fria nyckerna.… (més)

Det är inte helt lätt att bli klok på Fröding. Ena stunden fullkomligt ångar han av självsäkerhet, nästa sjunker han ihop till den mest osäkra tvivlare. Det enda som är konsekvent är hans misstro mot den instängda moralen, en tankegång som bland annat uttrycktes i En morgondröm. I dag är det svårt att se hur orden »skälvande sköte« kunde ge upphov till kommentarer som »erinra […] mera om vissa populärmedicinska böcker än om poesi, men upplagan lades i kvarstad, och det blev rättegång, i samband med vilken Heidenstam betedde sig synnerligen skamlöst.

Nåväl, tesen om den köttsliga kärlekens oskuldsfullhet är inte det enda temat bland de dikter som av Nils Petter Sundgren utvalts att ingå i denna samling, även om det, tillsammans med utanförskapet och längtan efter djupare kärlek, är ett av de starkare. Här finns även mer folkligt anknutna saker, som dikten om Jan Ersa och Per Persa, och mer historiskt förankrade dikter som Sigurd Jorsalafar. Dessa stannar dock inte vid ett tomt berättande, utan vill säga något mer; i fallet Sigurd om hur det är att gammal sitta och minna forna tiders prakt och härlighet.

Dikten är överlag väl komponerad, med rim som sitter där de ska, både i versmåttet och meningarna; det är endast sällan som trycket kommer onaturligt. Parat med förmågan att känna medlidande med nästan allt och alla – till och med ett gammalt bergtroll framstår närmast sympatiskt, trots att det i slutändan vill äta prinsessan – så är det inte konstigt att detta är i högsta grad levande poesi.

Prosan, å andra sidan, känns långt mindre redig. Porträttet av Burns är fint tecknat, och man anar ett visst frändeskap, även om Burns till skillnad mot Fröding hade god tur med flickorna. I slutändan blev dock bådas livsöden lika tragiska.

Innan jag slutar skall jag bara framföra min tacksamhet mot principen att urvalet gjorts bland de diktsamlingar som släptes under författarens levnad, snarare än bland dikterna. Det kommer göra det enklare att komplettera med de smalingar som inte tagits med, vilket jag definitivt kommer göra.… (més)